Acceptans eller lycklig i sin värld.

Vi har en daglig besökare i köpcentret där jag arbetar, dvs…hon kommer hela hösten och fram till juni, sen försvinner hon till september, vart? Ingen vet.(vi hoppas bara att hon har en fin sommar)…… Hon är säkert över 65, sitter som en tanig fågelunge, lite spastisk, i en el-rullstol som hon smidigt manövrerar. Hon bär hjälm som alltid sitter lite på 3/4 och är prydligt klädd.Hon kan nästan inte prata, hon stör ingen, bara sitter där….förflyttar sig och sitter igen….tittar på folk. I sin famn bär hon en babydocka i naturlig storlek…en baby på kanske 3-4 månader….babydockasom låter…alla goa låtar har den, jo, dom mindre goa med!Hon visar sin baby en enorm ömhet, klappar, tröstar, ler, vaggar, matar som en supermamma! Babyn är alltid välklädd, faktiskt rätt klädd efter väderlek och årstid….Ja, babydockan är hennes barn, hennes allt…… men också nåt som förbipasserande reagerar på. En form av kontakt, folk ler oftast ömt mot henne, fattar, för dom är empatiska….en del stannar och beundrar, klappar…det är dom modiga det, barn tittar mer ohämmat och beroende på ålder så ser dom antingen avundsjuka ut eller nyfiket kritiskt. Enstaka snörper på munnen och vänder bort blicken. Ett fåtal klagar till ledningen…..en sån infann sig i går.——- “Hur kunde vi bara låta henne få sitta där?—-det var ju osmakligt?? Och en gammal kärring med en baby? Ska man behöva se det varje gång man handlar här?” Allt detta sägs 3 meter ifrån denna person, ja, hon heter Eva. Eva har inga hörselproblem, Eva har varit med om detta förr, är luttrad men man ser en grå slöja far över hennes ögon. Lugnt förklarar *ledningen* för den upprörda damen att köpcentret är öppet för alla och det är helt frivilligt att ta sig dit. Sen vänder han sig mot Eva och säger….. “du, nu tar vi nog lite fika borta i cafét, hänger du med?” En snygg markering av en ung personalchef på en av våra stora kedjor!

Annonser

2 responses

Kommentarer inaktiverade.